won't you please prescribe me something

Det jag menade med det förra inlägget var absolut inte att jag vill vara ledsen för att jag är för lycklig nu eller något sådant. Det jag menade var att det känns som att mitt liv står still, det händer inte så mycket just nu. Det känns som att jag är omgiven av ett hårt skal, och som aldrig låter något beröra mig, varken positivt eller negativ. Jag vet att Blondinbella (jag vet att hon inte heter Blondinbella, men alla vet vem blondinbella är, men hur många vet exakt vem man menar om man skriver Isabella?) skriver i sin nya bok att alla tjejer borde omgiva sig av en glasbubbla för att inte ta åt sig av all skit som dagligen kastas på oss tjejer. Men jag vill inte leva i den där bubblan. Jag vill vara en helt vanlig människa, jag vill känna att jag lever, och jag vill känna mig sårad, arg och ledsen. Starka känslor helt enkelt. Förälskad är också en väldigt stark känsla, men det är inte en känsla som man kan framkalla när man vill. Den måste man vänta på, men jag vill få fram starka känslor nu. Allra helst skulle jag vilja ha någon att vara kär i och som är kär i mig tillbaka, som vet hur jag är och ändå tycker om mig. Just nu känns det som att den personen är väldigt långt borta. Jag vill bara känna mig levande, och det känns så svårt just nu. Mina dagar går på repeat.

Tumblr_l2oryozn2q1qazq41o1_500_large

Nu ska jag sätta mig och läsa "Vägen till Jerusalem", som den duktiga skolflicka jag är...


you never were, you never will be mine

Jag sitter och lyssnar på massa låtar, som alla får mig att tänka på hur det känns att bli lämnad, av ens livs kärlek. (inte för att jag har blivit det, men jag försöker förställa mig hur det skulle kännas) Jag ser för min inre blick hur jag gråtandes sjunger alla dessa låtar, sliter i mitt hår och bara slänger mig på min säng. Hur jag ser ut som ett vrak flera veckor efteråt. Hur jag tror att jag aldrig mer kommer bli kär, aldrig mer kommer kunna titta åt någon annan, hur jag inte kommer vilja skratta på väldigt länge. Det är väldigt konstigt att jag känner så här, jag menar, jag har inte ens någon som skulle kunna lämna mig. Allt det här kanske handlar om viljan att ha någon som gör en så sårbar som en kärlek gör. Jag tror att jag vill känna mig sårbar och skör, och ge mitt hjärta åt någon som jag vet kan krossa det. Jag vill känna mig levande och jag vill vara en ömtålig människa. Inte så stark, duktig och hård alltid. Jag vill vara kär på riktigt, få kärleken besvarad och gråta igenom nätter för den där pojken. För att jag älskar honom för mycket. (det här kommer jag säkert att ångra att jag skrev, när jag väl har den där pojken och jag gråter mig själv till sömns för att jag inte vet vart världen är på väg)
3479775746_4238aceb27_z_large

there will never be an 'us'


and now you're gone, it's like an echo in my head

Ni kommer säkerligen ihåg Robyn's hit för några år sedan, Be mine. Nu har Erik Hassle och Ellie Goulding gjort en cover på den och det är så nära perfektion man kan komma.


you are my sweetest downfall

Jag kände en extrem lust att blogga när jag startade datorn idag. Men om vad vet jag inte. Jag kan skriva om hur rädd jag var när jag första dagen på gymnasiet, hur fruktansvärt det känns att vara allra allra yngst på skolan, hur mysigt det är med en ny start, hur fint det kan vara med fina pojkar, hur mysigt det kan vara med nya vänner som förstår exakt vad man skrattar åt, hur ännu mysigare det är med gamla vänner som finns kvar fastän man inte ses hela tiden längre, som fortfarande inte retar än för att man brer på när man pratar och fastän man skrattar åt fel saker. Gymnasiet kan nog bli en fin tid, fast jag ska plugga ihjäl mig typ. Men grymt ska det bli. grymtgrymtgrymt.

and there you were

När jag åkte hem från träningen häromdagen var det jättemörkt, fast klockan bara var 9 (på kvällen om ni inte fattar det). Då kändes det som att sommaren var jättelångt borta och att den aldrig skulle komma tillbaka (i vart fall inte 2010). Jag dog lite inombords. Dagen efter sken solen och jag var glad igen. Idag när jag körde hem från jobbet regnade det. Så mycket så att mina jeans ändrade färg och mina sockar blev blöta. Då dog jag lite inombords igen. Om det här är hösten vet jag inte om jag klarar av det. När jag tänker på mörka kvällar och genomblöta kläder känns det som att jag aldrig kommer fylla 16. Och sen ser jag solen som skiner genom molnen och det känns som att solen skiner för mig. Och då känner jag mig lite glad och hoppfull igen. Så jag kommer antagligen överleva, om solen gör det.

I've lost all control, and I need you now

"Du kommer säkert att plugga till alla "fina" jobb som finns, typ läkare, arkitekt och veterinär, men du kommer ändå att sluta med en kiosk i någon stad någonstans. Du tycker att det är för roligt att slänga käft med kunderna. Det vore liksom så typiskt dig."

Det här sa min kära fader till mig innan idag, och jag vet inte riktigt hur jag ska ta det. Var det där verkligen en komplimang?

I'm a little drunk and I need you now

Jag har nog lugnat mig lite sedan senaste inlägget. Tagit mig samman, gjort mig lite mer mentalt förberedd. Kommit på att jag nog kommer överleva gymnasiet också. Fast det kommer bli svårt, eftersom jag har lovat mina föräldrar att plugga in allt jag missar när jag läser volleyboll på i-valet. (det vill säga franska steg 4 (fast först måste jag läsa färdigt steg 3), Engelska C (fast först måste jag läsa A och B) och Matte E (fast först måste jag läsa C och D). Jag kommer att dö lite tror jag. Volleyboll sex gånger på fem dagar, varje vecka + en j*vla massa plugg (eftersom alla förväntar sig att jag ska ha MVG i allt) och så ska man ju helst hinna vara med sina vänner och kanske sova lite också. Som sagt, jag kommer dö.

du fick inte följa med

Jag är inte redo för höst. Inte riktigt än. Jag är inte redo för skolstart, skor som blir genomblöta av regn, glasögon som man inte ser ut genom och kalla bussar. Jag är inte redo för att släppa sommaren, brunbrända hudar, varma bad, mopedåkning i bara t-shirt och shorts och fina kvällar med ett volley-nät och massa fina människor. Jag är inte färdig med sommaren än. Jag har inte hunnit fånga Killen med stort K, jag har inte hunnit tröttna på att vara på stranden, och jag har inte hunnit göra mig mentalt förberedd för gymnasiet. Jag har inte ens köpt hänglås än. so not ready


lika sorgset som förut

Och jag kände dina ögon den natten
Dom följde varje steg
Dom såg mig som någon annan
Och jag kände mig som det

Varje ögonkast. Varje leende. Varje ord. Allt du gör får mig att känna mig levande. Känna mig som mig själv. När du ser på mig så glömmer jag vad jag heter, men det spelar ingen roll. När du ser på mig så bryr jag mig inte om vad jag heter, det är helt oväsentligt just då. Det enda viktiga är att du ser på mig, det är allt som betyder något. (Det är kanske tur att du inte känner samma sak. Om du hade kysst mig hade jag antagligen svimmat. Jag får försöka intala mig det, att det är för min egen hälsas skull det inte är vi)

Du kan förbruka mig igen

Hej på er.
Det var ett tag sen jag skrev här, men efter hot från Linnea får jag väl ta och skriva ihop ett inlägg (eller två, vi får se). Senast jag skrev ett inlägg var det maj. Nu är det plötsligt augusti. Fast det känns inte som att det var så längesen jag skrev, men tiden går fort antar jag. Så, vad har hänt sen sist? Inte så mycket faktiskt. Jag har slutat nian. Det var rätt mäktigt faktiskt. Jag sjöng på skolavslutningen (tillsammans med Linnea och Kajsa) och det var nog det läskigaste men också det finaste jag har gjort på länge. Jag hade inte berättat för mina föräldrar att jag skulle sjunga, och de var aningen förvånade när jag gick upp på scenen. Men det var mysigt. Jag grät mest av alla när vi skulle säga hej då till alla nior. Det bara brast inom mig, och först då förstod jag att jag skulle bli stor och lämna trygga fina söder. Även om tiden på söder har varit förjävlig många gånger så har den varit förjävligt fin också. Man lämnar något bakom sig, och det är jobbigt.

Några dagar efter skolavslutningen drog jag med familjen till Kroatien. Det var fint det också. Skönt att bara komma iväg faktiskt. Efter det började jag jobba och det gör jag fortfarande. Jag har spelat en del beachvolley, varit på volleybolläger, softat med fina vänner, cyklat på Ven och lite annat smått och gott under sommaren. Jag har haft det gött liksom.

Det är inte så mycket som har förändrats sen det senaste inlägget faktiskt. Jag är lika gammal, lika förvirrad, bor på samma ställe, lika nervös för att börja gymnasiet, tänker fortfarande allt för mycket och är fortfarande kär i samma pojke. Ingenting har hänt på över två månader, fast det är rätt skönt. Mitt liv är för fint just nu för att jag ska vilja att det förändras.

(och jag tittar fortfarande efter fina bilder på weheartit som får mig att tänka på denna fina pojke. Patetiskt.)

Ha det fint mina sötnosar

RSS 2.0