Har du vandrat dom tomma stegen?

Allt känns så konstigt. Jag försöker skriva dagbok, istället för att skriva här så jag kan skriva lite mer privat i en bok. Men det känns så konstigt att inte få någon respons på det man skriver, att inte få era fina kommentarer till det jag skriver. Att aldrig få höra någon annans åsikter om något viktigt (och oviktigt med för den delen). Det känns tomt utan bloggen, men ändå har jag ingen aning om vad jag ska skriva, och om jag skulle skriva exakt vad jag tycker här och nu så skulle ganska många inlägg bli väldigt deprimerande, medan andra skulle bli så himla puttinuttiga så man spyr. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men jag kände att det var dags för en update, och här är den.

Ta hand om er mina små hjärtan

Nothing works

Jag har alldeles för mycket som snurrar i huvudet just nu, för mycket för att skriva ett inlägg. Min hjärna är överbelastad, och jag hatar att jag glömmer saker och är så seg hela tiden. Jag vet inte vem jag ska lyssna på, gör jag rätt val? Kommer jag ångra mig? Ska jag lyssna på mina föräldrar eller gå min egen väg? (Jag vet att jag borde göra det sistnämnda, men det är inte så himla lätt alltid) Jag vet som sagt ingenting känns det som, fast det är en sak jag vet, och det är att jag inte kommer blogga på ett tag. Jag orkar inte. Hoppas att ni har förståelse för det alla finingar där ute.
Love to you

One year has passed by part two

Maj:
Jag blandade väldigt långa inlägg med väldigt korta, jag skrev en personbeskrivning, jag var livrädd för att börja gymnasiet och jag var helt obsessed med Twilight och Robert Pattinson. Det var väl typ det som hände i maj.

Juni:
Jag hade sommarlov, umgicks en hel del med Matilda, jag funderade en hel del, jag frös en hel del på midsommar, jag publicerade peppande citat och jag bildade Lalissarmo med Fia.

Juli:
Jag funderade även i juli väldigt mycket, jag ville ha sommarlov för alltid, min morfar köpte båt som det åktes efter en hel del och jag började skriva bloggrecensioner, som dock failade totalt.

Nu orkar jag inte mer, kommer fler månader någon annan gång!

You brought me back to life

Jag är hemma från Branäs. Det var väl helt okej, dock inget place som jag rekommenderar. Men nu har jag i vart fall varit där, så nu vet jag vad det är för något!

Idag har jag ringt runt till alla ställen som jag har sökt sommarjobb på, inte fått ja hos någon än, de flesta ska besluta om sommarjobben om några veckor, så jag ska ringa då igen. Får hoppas på det bästa då. Idag har jag också tittat på True Blood och Vampire Daires, de avsnitten som jag missade när jag var i Branäs. Nu borde jag egentligen plugga, men först tänkte jag fortsätta min årsresumé, det låter väl bra?

När du sluter dina ådror

Imorgon åker jag till Branäs, ingen bloggning alltså. Inte för att det har varit så mycket med det på senaste tiden, men jag tänkte bara säga det. puss

Jag tror på godhet och bättring

Jag och Linnea hade vår elevledda idrottslektion och vi ägde sönder måste jag säga. Det gick grymt bra och jag är grymt nöjd.

Annars har jag inte gjort så mycket idag, skolan och så, och sen ska jag och träna volleyboll med de bästa. Just nu lyssnar jag på Lars Winnerbäck och det är som att vara kär på nytt, hur kan en och samma man ha så mycket i sitt huvud och sedan göra det till så fantastiska låtar? Jag gråter, skrattar och rycks med om vart annat. Det är så musik ska vara.

I can't believe it

Jag fattar inte att jag gör det. Jag lägger upp ett klipp där jag sjunger och spelar gitarr. Jag fattar som sagt inte att jag gör det, men nu när jag har gjort det kan ni väl kommentera med vad ni tycker eller nåt. Det här är grymt pinsamt.


We used to sing

Igår firade jag min, Linneas och Johannas födelsedag med tjejerna i skolan med att bowla och käka pizza. Väldigt mysigt och en väldigt rolig kväll med många skratt. (Om ni har missat det så är mina vänner de finaste). Jag fick två väldigt fina halsband (som var precis vad jag behöver, perfekt!) och ett diadem (alltid bra). Tacktacktack!

Idag ska jag till min fina kusin och fira att hon har fyllt hela 14 år. Hon är snart ikapp mig känns det som...

Can't hurt you now

I onsdags påminde en av mina fina vänner mig återigen om hur fina vänner jag har. Den här fina vännen skrev rätt och slätt Hej till mig på facebook, följt av en väldigt fin mening. "Tack för att du är en sån grym människa och för allt du har gjort" (ungefär, jag kommer inte ihåg helt ordagrant). Typ där trodde jag att hon skulle ta sitt liv, det lät som ett avsked. Så jag blev orolig, och frågade ut henne hur hon mådde osv. Fast det visade sig att det hade något med det att göra, hon ville bara säga det. Med en enda mening hade hon gjort min dag helt fantastisk. (Okej, jag erkänner, jag fällde ett par tårar också). Så små saker som kan lysa upp någons dag.

Och som vanligt när någon av mina vänner skriver/säger något fint till mig så kommer jag på mig själv med att vara så läskigt lycklig. Av att jag har så fina vänner. Som stöttar mig genom allt (det spelar ingen roll om det handlar om ett prov som man inte tror gick så bra, eller om det handlar om att man har bråkat med någon i sin närhet), som rättar mig när jag har fel (jag behöver någon som rättar mig), som skrattar åt mina skämt (fast de inte alltid är så roliga), som säger till mig när jag bara är för mycket (det händer rätt ofta faktiskt), som skäller på mig när jag drar ner mig själv (det behövs det också, jag ska inte vara så hård mot mig själv), som kan skratta åt mina pinsamheter (det blir mindre pinsamt då), som säger till mig när jag säger något som inte är riktigt sant (ibland menar jag inte allt jag säger, jag blir bara så fruktansvärt arg ibland) och som lyssnar när jag pratar om något viktigt (och oviktigt med för den delen). Jag kan inte riktigt förstå att jag, just jag, har världens finaste vänner. Som tycker om mig som jag är. Fast jag inte är perfekt. Fast jag säger fel saker ibland, skämmer ut mig och folk i min närhet och fast jag kan vara taskig ibland (det är inte meningen, men ibland blir det fel).

Men som jag skrev tidigare, jag känner mig läskigt lycklig. Och mitt i all denna lycka, funderar jag på, får man vara så här lycklig? Vad har jag gjort så att jag är värd det?

I don't feel like dancing tonight

Japp, jag lever, jag har kommit hem, jag har haft det underbart i det Östra Riket och jag lever som sagt mitt liv. Jag har bara inget att blogga om känns det som, plus att jag har annat för mig och bortprioterar helt enkelt bloggen. Jag har inte riktigt landat än känns det som, och det kommer nog ta ett tag innan jag gör det så ha det så bra så länge så ses vi när vi ses. Jag kanske till och med kan lägga upp bilder från Österrike, vi får se helt enkelt. (Och jag vet inte om detta kommer att ta fem år eller fem dagar, vi får se som sagt)

RSS 2.0