here it is

Den här bloggen är död inombords.

love or not


smile for me

"Hur kan endast lukten av dig göra mig knäsvag? Hur kan du påverka mig så mycket?"
"Jag vet inte riktigt. Jag är ju bara jag."
"Du är så mycket mer än bara du. Du är hela min värld."

love will tear us apart

När han sitter sådär lagom framåtlutad så man precis ser de två översta ryggradskotorna. När han ler som om det vore fred på jorden och växthuseffekten inte existerade. När han ser alldeles oförstående ut, fast han egentligen förstår det allra mesta. När hans ögon smalnar när han skrattar, åt något som kanske inte alls var särskilt roligt men jag skrattar för att han skrattar. Då skriker mitt hjärta och hela mitt jag efter honom. Jag vill så väldigt mycket.

i dina ögon

Idag försvann något liv från jorden, någon gnista slocknade och någon kärlek dog ut. Någon kom till världen, någon hittade sin dröm och någon hittade någon annan och blev ett vi. Och vad som än händer så snurrar världen med samma rytm. År ut, och år in.

it's a feeling



you were the one with strength

På promenad genom Paris. Längs med gatorna som man inte sett tidigare men som man längtat efter så mycket. En kopp kaffe och en croissant på ett litet cafe, fastän kaffe är äckligt. Bara för att man är i Paris. En annan hand i sin, för Paris är ju ändå kärlekens hemstad. Att se honom i ögonen och tänka att här stannar jag. Befinna sig 143 mil hemifrån och känna sig som hemma ändå. För att hemma är där han är. Där ens hjärta är.

a little thing we make

"Love, you got a feeling that you cannot hide
You got a feeling that you can’t decide, what’s right
Hey, it’s got a history and it’s here to stay
It’s got nothing here, to slap your face,
While you are down
It’s hanging around"

and I did

Nu har ni läst hela novellen, "jag behöver dig i vinter". Det vore lite spännande att veta vad ni tyckte om den. För i mina ögon är den inte alls särskilt märkvärdig, mest töntig faktiskt. Inte alls så det hugger till i hjärtat eller får läpparna att le. Ingen reaktion alls. Men vad jag vet är att den är lite som livet självt. Början är precis som slutet, och sedan kanske historien upprepas igen. Att livet går på repeat, att samma saker händer mest hela tiden, men ändå på olika sätt. Och att trots att vi ofta kör i samma gamla hjulspår så blir vi aldrig färdiglärda om livet. Vi lär oss hela livet nya saker, fastän vi kör runt och runt i samma spår. Och jag tror att det där lärandet är själva livet. Att hela tiden hitta nya saker att se, lära och känna, trots att man har gjort samma sak minst tjugoelva gånger.

jag behöver dig i vinter 4

Men dagen kom. Dagen då du skulle åka. Du skulle ta nattåget hem, och vi gick igenom staden tillsammans en sista gång. Resväskan rullade bakom dig, och den gjorde våra steg långsammare än normalt. Jag försökte att tänka på något annat, men det var svårt att inte tänka på att det här antagligen var sista gången jag såg dig. Jag som trodde att du var mitt livs kärlek. Jag var livrädd för en vinter utan någon att hålla i handen, och utan någon att somna bredvid. Min mage drog ihop sig vid tanken på stora halsdukar, dubbla strumpbyxor och snöslask. Att då inte ha någon att pussa på skulle bli min undergång. När vi gick igenom staden, hand i hand, kändes vintern väldigt nära. Som att sommaren och hösten skulle åka hem med dig. Vi var båda tagna av stundens allvar, och det var inte mycket som blev sagt.

Det här måste vara Sveriges minst levande stad, i vart fall på vintern” sade du plötsligt, och suckade djupt. ”Men vi vet ju inte vad som händer innanför alla tegelväggarna, i köken, vardagsrummen och sovrummen?” försökte jag, allt för att inte få dig att åka. ”Jag måste åka, jag kommer att gå under i den här staden. Du vet det också” mumlade du, och jag låtsades att jag inte hörde. Jag ville inte tänka på det du skulle åka tillbaka till. Det verkade som att det inte bara var staden det var fel på. ”Jag behöver dig i vinter” viskade jag ut i natten, och hoppades att du skulle höra. ”Du är stark, min vän, du kommer klara det här utan mig” viskade du tillbaka, medan de första snöflingorna föll från skyn.

slut

when it gets cold

"Jag förstår mig inte riktigt på kärleken. Jag hade slutat leta efter den, och så plötsligt står du där framför mig. Som om det vore det mest självklara i hela världen. Som om det var först då jag såg dig."
"Kärlek vid sista ögonkastet ungefär?"
"Ja, ungefär. Men det är ju alldeles knasigt. Du är allt jag någonsin velat ha, och så har jag inte märkt dig tidigare. Du är ju den minst omärkbara jag vet. Hela du strålar ju. Hur har jag kunnat missa dig tidigare?"
"Det är det som är det fantastiska med kärlek. Man går runt och tror att man letar efter en viss typ, och sen står någon framför en som inte alls är ens typ och som inte alls är perfekt, men tillsammans är man operfekt perfekta."

don't leave me


jag behöver dig i vinter 3

Men då föll bomben. ”Jag måste prata med dig” sade du försiktigt, och jag anade ingenting. ”Det är något som jag har undanhållit för dig, som jag måste berätta” fortsatte du, och jag började få ont i magen. ”Det finns en person i Stockholm, som jag inte kan leva utan”. Mitt magont spred sig till bröstet. ”Jag har flickvän i Stockholm, men det är väl ingen stor grej? Jag menar, ditt och mitt förhållande kommer ju aldrig funka? Jag tycker verkligen om dig, det gör jag, men vi bor alldeles för långt ifrån varandra. Och jag trivs inte i den här staden”, sade du tyst, och just då gick min värld i kras. Allt som jag trott på hela sommaren, att det skulle vara du och jag för alltid, allt gick sönder. ”Men det är okej väl? Jag menar, jag åker ju inte än, så vi kan ju fortsätta så här ett tag till, jag ville bara att du skulle veta sanningen. Okej?” fortsatte du, och jag kunde bara nicka till svars. Jag ville inte förlora dig. I mitt huvud cirkulerade tankarna, men det enda jag kunde tänka var att jag tyckte så mycket om dig. Det var inte så här vår historia skulle sluta.

Vi fortsatte träffas, och jag försökte tänka att allt bara var en mardröm. Att du inte alls hade sagt det där du sade, och att det fortfarande var du och jag. Jag förstod inte hur du kunde vara kall, och träffa mig utan att tänka på din flickvän i Stockholm. Men jag var så kär. Jag höll på att gå sönder inuti, men det fanns ingen möjlighet att sluta träffa dig. Jag tyckte för mycket om dig. Det borde varit spänt mellan oss, men det var det aldrig. Du kunde inte sluta träffa mig, lika lite som jag kunde sluta träffa dig. Vi behövde någon som värmde om natten den hösten, båda två. Och där var vi. Två vilsna själar, med bara varandra.


you're my hero

"And even though I know it's not true, I can't help but hope that everytime you smile, joke, or show off, that you're doing it for me"

jag behöver dig i vinter 2

Dagen därpå skickade jag iväg ett sms till dig, och du svarade direkt. Meddelanden fortsatte att skickas fram och tillbaka mellan oss, och de blev allt mer flörtiga. Vi bestämde att vi skulle träffas dagen därefter, bara vi två, på ett café inne i centrum. Du beställde varsin kaffe till oss, och vi satte oss vid ett bord längst in på caféet, där sofforna var slitna av många tonårsrumpor. Vi samtalade om allt mellan himmel och jord, och det blev mer och mer privat. Du berättade historier om en stuga vid havet som du spenderat alla somrar i, och om lägenheten i storstaden där du bodde resten av året. Lägenheten som låg 54,5 mil ifrån mitt hem. Jag fick höra berättelser om busiga syskon, en mor som bara kan steka pannkakor och om en fotbollsälskande far. Min uppmärksamhet var bara riktad mot dig, och när vi hade druckit upp vår tredje kopp med kaffe reste vi på oss och gick ut på gatan. Staden var mer levande än någonsin, turisterna skrattade och åt glass, och du tog min hand i din. Hand i hand gick vi ner mot havet, och ute på bryggan släppte du min hand och satte händerna runt min midja. Du böjde dig framåt, och när våra läppar möttes kunde tiden stått stilla, i den sekunden var mitt liv fullbordat.

Du sade att du var tvungen att gå, och vi skiljdes åt med löftet att snart ses igen. När jag kom hem igen sjöng jag ”Summer lovin'” från Grease, och jag började föreställa min framtid med dig. Plötsligt plingade det till i min telefon, ett nytt sms från dig! Du skrev att du tänkte på mig, och att du tyckte väldigt mycket om mig. Jag blev galen av lycka, och svarade snabbt. Vi träffades många gånger den sommaren, och jag trodde verkligen att du var den rätta. Jag presenterade dig för mina vänner, och de pratar fortfarande om dig som ”pojken från Södermalm”. Hela sommaren spenderade jag med dig, och när hösten nalkades sade du att du skulle stanna någon vecka till, fastän sommarlovet var slut. Min lycka var obeskrivlig, och jag tänkte att den här sommarromansen, den ska överleva hösten, vintern och våren också.

jag behöver dig i vinter 1

”Det här måste vara Sveriges minst levande stad, i vart fall på vintern” sade du och suckade djupt. ”Men vi vet ju inte vad som händer innanför alla tegelväggarna, i köken, vardagsrummen och sovrummen?” försökte jag, allt för att inte få dig att åka. ”Jag måste åka, jag kommer att gå under i den här staden. Du vet det också” mumlade du, och jag låtsades att jag inte hörde. Jag ville inte tänka på det du skulle åka tillbaka till. Det verkade som att det inte bara var staden det var fel på. ”Jag behöver dig i vinter” viskade jag ut i natten, och hoppades att du skulle höra. ”Du är stark, min vän, du kommer klara det här utan mig” viskade du tillbaka, medan de första snöflingorna föll från skyn.

Det var på stranden som jag träffade dig. Du var sjutton, brunbränd, sommarfräknig och hade solblekt hår, och jag föll vid första ögonkastet. Ditt leende fick mig att smälta, och på två sekunder förvandlade du mig. Från att vara en världsvan femtonåring, i vart fall på utsidan, blev jag en nervös femtonåring som glömde bort hur man pratade. Du måste tyckt att jag var väldigt märklig. När jag fick tillbaka talförmågan började vi prata, och samtalet flöt på lätt. Ingen pinsam tystnad, och jag hann snabbt tänka: ”Det är så här det känns, det här är kärlek vid första ögonkastet”. Dagen blev kväll, och när solen gick ner var det många som lämnade stranden. Men inte du, och inte heller jag. För att hålla värmen kröp vi närmare varandra, och konversationen fortsatte. Kväll blev till natt, och vi slutade inte prata förrän min mobiltelefon ringde. Mammas oroliga röst i andra änden sade att jag skulle varit hemma en timme tidigare. Jag lämnade dig med en kram, och en lapp i min hand. Väl hemma upptäckte jag vad det stod på lappen. Ditt telefonnummer.

alla känslor

Ni minns kanske att jag skrev en novell för ett tag sedan i skolan, och jag typ svor över den och halvt grät för att jag inte visste vad jag skulle skriva. Jag tänkte att ni kanske ville läsa den? Jag tänker att jag kanske lägger ut en del av den om dagen eller något sådant, låter det okej eller? Första delen kommer alldeles strax.

tiden läker sår

Jag har världens bästa klass. Bara så att ni vet. Så goa människor hela bunten, och man blir så glad när man träffar dem. Så goa.

någon ny att somna bredvid

"Jag tror inte du förstår hur det känns när jag ser dig. Jordens dragningskraft försvinner, fjärilarna i min mage gör att jag lyfter och min mun kan inte sluta le. Du förstår inte hur du påverkar mig. När jag ser på dig vet jag att allt kommer bli bra, även om världen går under, bara jag har dig vid min sida. Jag tror inte att du förstår, ingen kan känna så som jag gör nu"
"Tro mig, jag vet precis vad du pratar om."

du är här


full av sorger

"det gör ont att veta men lika ont att undra"

I love you so

I natt kanske han kysser någon annan flicka, och jag kan inte göra något åt det. Han kanske håller hennes hand genom natten, och tar henne till morgondagen. Och det gör mig så vettskrämd och ger mig magont så jag vet inte om jag kommer kunna sova i natt.

tårarna

"Tänk när en av oss inte längre finns i denna värld. Hur ska den som blir kvar då klara sig?"
"På något sätt klarar man sig alltid. Även om man går sönder tusen gånger om dagen, så klarar man sig. Man kan leva på sina minnen. Minnen av en värmande famn om natten och om kyssar blandat med tårar."
"Jag vill inte leva på mina minnen. Jag vill vara med dig, alltid, och skapa nya minnen."

never were, never will

Jag förstår inte att man kan gå så sönder inuti, på grund av någon som man inte ens kan kalla sin. Någon som inte ens vet att man tänker på den mest hela tiden, till varje låt till varje ord till varje ögonblick. Någon som man önskar kände lite samma sak. Fast som antagligen inte alls tänker i samma banor. Inte alls.

längesen

"Minns det som igår
Första gången du log
Som om jag snubblade pladask
På marken och bara dog"



right on through

"Varför kallar du inte mig för din?"
"För jag vill inte äga dig. Du är en person, och jag en annan. Jag vill inte att du ska känna dig tvingad att vara med mig"
"Jag måste vara med dig för att inte gå sönder inuti. Du gör mig hel. Jag är din, för utan dig är jag ingen"

hör explosioner

Det plågar mitt hjärta att inte veta om han tänker på mig lika mycket som jag tänker på honom. Om han bara visste hur stor del av min dag han upptar...

part-time lover

"Hur länge ska det här få fortsätta?"
"Vad menar du?"
"Ja, hur länge ska jag känna att mitt hjärta inte är mitt längre. Att det inte finns i min egen kropp längre."
"Jag tänker aldrig lämna tillbaka ditt hjärta."

för tomt

"Varför är inte du och jag det där vi:et alla pratar om?"
"För du och jag är inte något alla pratar om. Det du och jag har är inte likt något annat som existerar i denna värld. För du är inte som någon annan, och inte jag heller. Då kan man inte vara något som alla pratar om."

call me

Jag har inte varit hungrig sedan nyårsafton. Det är tre dagar sedan. Jag brukar alltid vara hungrig. Detta är väldigt konstigt. Kan det bara bero på en liten kram som knappt var en kram utan bara en knuffning rakt i famnen på honom?

bring me back


1/1/11

Idag är början på något nytt. Ett nytt år. Om det fortsätter lika bra som det började så kommer jag att vara världens lyckligaste tjej det här året. Det tycker jag låter väldigt bra.

finally found

"Jag är kär i den här stan. Trots att den krossar mig lite varje dag."
"Men varför vara kär i något som förgör dig?"
"Är det inte så kärleken är? Krossar varje liten del av dig tills ni är ett. Och det kan vara alldeles fruktansvärt med ack så underbart."

catch a grenade

Han är väldigt lång men jag tror nog att jag kan leva med det. Jag kan ju alltid stå på tårna och han kan böja lite på sin nacke.

there will come a day

Jag har haft ett fantastiskt bra nyår, med mina alldeles förträffligt braiga vänner. De är riktigt kalasbra dem. (och låt nu för guds skull 2011 bli helt fantastiskt och låt pojken bli min. snälla?)

RSS 2.0