jag behöver dig i vinter 4

Men dagen kom. Dagen då du skulle åka. Du skulle ta nattåget hem, och vi gick igenom staden tillsammans en sista gång. Resväskan rullade bakom dig, och den gjorde våra steg långsammare än normalt. Jag försökte att tänka på något annat, men det var svårt att inte tänka på att det här antagligen var sista gången jag såg dig. Jag som trodde att du var mitt livs kärlek. Jag var livrädd för en vinter utan någon att hålla i handen, och utan någon att somna bredvid. Min mage drog ihop sig vid tanken på stora halsdukar, dubbla strumpbyxor och snöslask. Att då inte ha någon att pussa på skulle bli min undergång. När vi gick igenom staden, hand i hand, kändes vintern väldigt nära. Som att sommaren och hösten skulle åka hem med dig. Vi var båda tagna av stundens allvar, och det var inte mycket som blev sagt.

Det här måste vara Sveriges minst levande stad, i vart fall på vintern” sade du plötsligt, och suckade djupt. ”Men vi vet ju inte vad som händer innanför alla tegelväggarna, i köken, vardagsrummen och sovrummen?” försökte jag, allt för att inte få dig att åka. ”Jag måste åka, jag kommer att gå under i den här staden. Du vet det också” mumlade du, och jag låtsades att jag inte hörde. Jag ville inte tänka på det du skulle åka tillbaka till. Det verkade som att det inte bara var staden det var fel på. ”Jag behöver dig i vinter” viskade jag ut i natten, och hoppades att du skulle höra. ”Du är stark, min vän, du kommer klara det här utan mig” viskade du tillbaka, medan de första snöflingorna föll från skyn.

slut

jag behöver dig i vinter 3

Men då föll bomben. ”Jag måste prata med dig” sade du försiktigt, och jag anade ingenting. ”Det är något som jag har undanhållit för dig, som jag måste berätta” fortsatte du, och jag började få ont i magen. ”Det finns en person i Stockholm, som jag inte kan leva utan”. Mitt magont spred sig till bröstet. ”Jag har flickvän i Stockholm, men det är väl ingen stor grej? Jag menar, ditt och mitt förhållande kommer ju aldrig funka? Jag tycker verkligen om dig, det gör jag, men vi bor alldeles för långt ifrån varandra. Och jag trivs inte i den här staden”, sade du tyst, och just då gick min värld i kras. Allt som jag trott på hela sommaren, att det skulle vara du och jag för alltid, allt gick sönder. ”Men det är okej väl? Jag menar, jag åker ju inte än, så vi kan ju fortsätta så här ett tag till, jag ville bara att du skulle veta sanningen. Okej?” fortsatte du, och jag kunde bara nicka till svars. Jag ville inte förlora dig. I mitt huvud cirkulerade tankarna, men det enda jag kunde tänka var att jag tyckte så mycket om dig. Det var inte så här vår historia skulle sluta.

Vi fortsatte träffas, och jag försökte tänka att allt bara var en mardröm. Att du inte alls hade sagt det där du sade, och att det fortfarande var du och jag. Jag förstod inte hur du kunde vara kall, och träffa mig utan att tänka på din flickvän i Stockholm. Men jag var så kär. Jag höll på att gå sönder inuti, men det fanns ingen möjlighet att sluta träffa dig. Jag tyckte för mycket om dig. Det borde varit spänt mellan oss, men det var det aldrig. Du kunde inte sluta träffa mig, lika lite som jag kunde sluta träffa dig. Vi behövde någon som värmde om natten den hösten, båda två. Och där var vi. Två vilsna själar, med bara varandra.


jag behöver dig i vinter 2

Dagen därpå skickade jag iväg ett sms till dig, och du svarade direkt. Meddelanden fortsatte att skickas fram och tillbaka mellan oss, och de blev allt mer flörtiga. Vi bestämde att vi skulle träffas dagen därefter, bara vi två, på ett café inne i centrum. Du beställde varsin kaffe till oss, och vi satte oss vid ett bord längst in på caféet, där sofforna var slitna av många tonårsrumpor. Vi samtalade om allt mellan himmel och jord, och det blev mer och mer privat. Du berättade historier om en stuga vid havet som du spenderat alla somrar i, och om lägenheten i storstaden där du bodde resten av året. Lägenheten som låg 54,5 mil ifrån mitt hem. Jag fick höra berättelser om busiga syskon, en mor som bara kan steka pannkakor och om en fotbollsälskande far. Min uppmärksamhet var bara riktad mot dig, och när vi hade druckit upp vår tredje kopp med kaffe reste vi på oss och gick ut på gatan. Staden var mer levande än någonsin, turisterna skrattade och åt glass, och du tog min hand i din. Hand i hand gick vi ner mot havet, och ute på bryggan släppte du min hand och satte händerna runt min midja. Du böjde dig framåt, och när våra läppar möttes kunde tiden stått stilla, i den sekunden var mitt liv fullbordat.

Du sade att du var tvungen att gå, och vi skiljdes åt med löftet att snart ses igen. När jag kom hem igen sjöng jag ”Summer lovin'” från Grease, och jag började föreställa min framtid med dig. Plötsligt plingade det till i min telefon, ett nytt sms från dig! Du skrev att du tänkte på mig, och att du tyckte väldigt mycket om mig. Jag blev galen av lycka, och svarade snabbt. Vi träffades många gånger den sommaren, och jag trodde verkligen att du var den rätta. Jag presenterade dig för mina vänner, och de pratar fortfarande om dig som ”pojken från Södermalm”. Hela sommaren spenderade jag med dig, och när hösten nalkades sade du att du skulle stanna någon vecka till, fastän sommarlovet var slut. Min lycka var obeskrivlig, och jag tänkte att den här sommarromansen, den ska överleva hösten, vintern och våren också.

jag behöver dig i vinter 1

”Det här måste vara Sveriges minst levande stad, i vart fall på vintern” sade du och suckade djupt. ”Men vi vet ju inte vad som händer innanför alla tegelväggarna, i köken, vardagsrummen och sovrummen?” försökte jag, allt för att inte få dig att åka. ”Jag måste åka, jag kommer att gå under i den här staden. Du vet det också” mumlade du, och jag låtsades att jag inte hörde. Jag ville inte tänka på det du skulle åka tillbaka till. Det verkade som att det inte bara var staden det var fel på. ”Jag behöver dig i vinter” viskade jag ut i natten, och hoppades att du skulle höra. ”Du är stark, min vän, du kommer klara det här utan mig” viskade du tillbaka, medan de första snöflingorna föll från skyn.

Det var på stranden som jag träffade dig. Du var sjutton, brunbränd, sommarfräknig och hade solblekt hår, och jag föll vid första ögonkastet. Ditt leende fick mig att smälta, och på två sekunder förvandlade du mig. Från att vara en världsvan femtonåring, i vart fall på utsidan, blev jag en nervös femtonåring som glömde bort hur man pratade. Du måste tyckt att jag var väldigt märklig. När jag fick tillbaka talförmågan började vi prata, och samtalet flöt på lätt. Ingen pinsam tystnad, och jag hann snabbt tänka: ”Det är så här det känns, det här är kärlek vid första ögonkastet”. Dagen blev kväll, och när solen gick ner var det många som lämnade stranden. Men inte du, och inte heller jag. För att hålla värmen kröp vi närmare varandra, och konversationen fortsatte. Kväll blev till natt, och vi slutade inte prata förrän min mobiltelefon ringde. Mammas oroliga röst i andra änden sade att jag skulle varit hemma en timme tidigare. Jag lämnade dig med en kram, och en lapp i min hand. Väl hemma upptäckte jag vad det stod på lappen. Ditt telefonnummer.

RSS 2.0