kvar här med mig

Där går en flicka, en flicka som varken är lång eller smal, med en väska över axeln som ser allt för tung ut. Hennes tofs har hamnat på sniskan, men det verkar inte som att det spelar så stor roll för henne hur den ser ut. Det finns ju större problem än sneda hästsvansar. Hennes glasögon är alldeles gråa av regndropparna, och det borde inte gå att se ut genom de där små fönsterrutorna. Men det måste det ju göra, än har hon inte gått in i någon lyktstolpe i vart fall. Hennes jeans hänger lite halvlöst runt hennes höfter, och hon ser ut att trivas väldigt bra i sina väldigt ovanliga byxor. Hon skyndar genom staden, som om hela hennes existens vilar på att hon hinner med den där bussen hon springer så fort till. Hennes naglar är gula, utav någon anledning som man inte riktigt känner till. Ansiktet hennes är ljust och fräknigt, och utan några tillsatser av färg eller form. Hon är bara hon. Och det är så många som inte känner denna flicka, inte vet vem hon är. Hon är en sådan där som pluggar mycket mindre än hon borde, men ändå lyckas få bra betyg. En sådan där som aldrig varit och antagligen aldrig kommer vara pojkarnas förstahandsval, fastän hon så gärna skulle vilja. Hon är en sådan som skriver när hon inte vet vart världen är på väg, eller sjunger en trudelutt för att varva ner. Och det allra konstigaste, det är att den där flickan, hon är jag.

bring me back


can't take my eyes off you



so lonely in the world tonight


last christmas

God Jul på er alla finingar där ute. Hoppas att ni får allt ni önskar er, och att det här blir den bästa julen ever.

heaven and hell


(någon gång ska jag berätta det här för dig. någon gång.)

varenda vrå


kallt och blött


he knows when you're asleep


ett sista kapitel

"Arms are for hugging,
Boys are for kissing,
and Sluts are for dissing.
And Best Friends are for
when the boy's kissing the slut,
and all you really need is a hug."


Håll hårt i era äkta vänner, det finns ingen annan som kommer att följa med er ner i skiten och upp igen.

love will grow

(Den här dikten skrev jag i maj -08. Det är längesen. Jag var 13 år, och så liten, men trodde att jag var så stor.)

jag hör regnet droppa på rutan
dropp,dropp

jag saknar dig när du inte är här

det är grått och mörkt ute, och här inne sitter jag ensam
jag saknar dig när du inte är här
jag vet att du kommer snart, men jag orkar inte vänta längre
jag saknar dig när du inte är här
jag hör dina steg i trappan
jag saknar dig när du inte är här
det första jag säger till dig är
jag saknar dig när du inte är här

jag hör regnet droppa på rutan
dropp,dropp

send me home


when I look at you


bland gula tapeter

som ett hugg i hjärtat fast upp och ner och snurra runt så smärtan sprider sig och skrik inte utan bara stå ut
svek efter svek och lite mer svek men ibland var det fint och då var det fint på riktigt men ibland räcker inte för det är för sällan
be till någon däruppe som man egentligen inte tror på att om jag dör så hälsa mamma att jag inte är sur och pappa att jag älskar honom och resten av släkten att jag tycker om dem och mina vänner att de är de bästa någonsin och låt mig för i helvete inte dö
någon gång går det över när ett vi inte längre finns utan det är du och jag och varför är det fortfarande ett vi kan man fråga sig men ingen har svar
du och jag och alldeles för många dagar tillsammans och vi borde inte vara instängda i en lägenhet tillsammans för vi tar död på varandra men utan någon så vågar jag inte leva
fast kärleken inte finns hos oss och för att dessa gula tapeter tar död på mig och varför valde vi gula tapeter och varför är jag här med dig istället för att upptäcka världen och varför gör jag inget åt mig själv
och varför behöver jag dig så äckligt mycket och varför stannar jag bland gula tapeter och varför gör det så ont att vara med dig fastän jag säger att jag älskar dig och är det så här det ska vara och hur överlever man i en värld som bara snurrar och snurrar och snurrar


(för att jag behövde skriva något och för att det här kändes väldigt konstigt att skriva. och för att jag tror att detta på något sätt är poesi...)


It could still be simple

http://s3prod.weheartit.netdna-cdn.com/images/4780815/tumblr_lbdqz2sWKI1qcix73o1_500_large.png?1288922864
http://s3prod.weheartit.netdna-cdn.com/images/4483465/tumblr_l9q3d1NZAv1qdj6dko1_500_large.png?1287544886

jag har sett allt

Tumblr_lajcidz9y61qdbc18o1_400_large
Tumblr_lankxxvnr11qcpf2bo1_500_large

when I look at you

04bf51ec_largeTumblr_lahhy5hpyh1qb13xjo1_500_large

no tomorrow

Tumblr_ktcrc6iojq1qzm55po1_400_large
15x35ex_large

I gotta tell you how I feel about you

Tumblr_l94wkawzan1qc5sxdo1_500_large
Tumblr_l9qnq9x1sb1qa6irdo1_400_large

I think I know how you're feeling

"Den här boken vill vara en lovsång till alla som försökt, försöker och kommer att försöka att leva bredvid en annan människa. En lovsång till alla de som vet att kärleken är enkel men tvåsamheten besvärlig, en lovsång till alla de som in på bara skinnet känt att tvåsamheten är fylld av så många saker som inte lämpar sig att tala om på parmiddagarna. En lovsång till alla de som har sett sagan om den drömda kärleken falla, och undrat om det är ett misslyckande, eller om det bara är ofrånkomligt. En lovsång till alla de som misstänker att det stora JA:et inte är något som kommer från himlen, utan ur ens egen mun. En lovsång till de som misslyckas, får ont, sviker och blir svikna och som sedan bestämmer sig för att våga tro igen. Mot alla odds. Igen. "

Det här var de första raderna i boken som jag började läsa idag: "Kärlek, Hur fan gör man?" av Bob Hansson. Jag blev fast efter de där raderna, för det kändes som att det var en vuxen enkelv typ. (Och fastän boken är för vuxna och jag är för liten för att förstå sånt här så läser jag boken för den är så himla fin)

Tidigare inlägg
RSS 2.0